torsdag, maj 26

Varför är det alltid så bra i början..?

Varför är det alltid så bra i början, hur många gånger har man inte hört det..

Håll i hatten.. Man anstränger sig då! Så är det faktiskt mer eller mindre medvetet så visst fan anstränger man sig lite mer då. Man vill ju visa sin bästa sida, o gör man inte det kanske man iaf försöker dölja sin dåliga.
Men förr eller senare kommer alla sidor fram, och av nån anledning slutar man därför anstränga sig.
Seriöst, hur ofta blir man sviken på första dejten?
Hur ofta blir man ljugen för på första dejten?
Hur ofta sitter ni ett varsitt hörn på en 5-meters soffa på första dejten?
Det händer ju fan inte, och gör det det så blir det sällan nån dejt nr 2, och därav ingen början…vilket i sin tur glöms bort, förnekas och aldrig mer pratas om.. typ..
Och varför ska man inte kunna anstränga sig sen då?? Är det nån stolthet som spelar in?, eller nån ”-varför ska alltid ja ta första steget?, eller Vad is the grej?
O vill man då själv inte göra ett skit åt saken,
Varför då förvänta sig att nån annan ska göra det?
Det värsta av allt, vem är det som mår dåligt då?? Det är ju fan DUUU..!!
”-Det känns inte som förut, nått är fel, han/hon har ändrat sig……...men du då? Är du som förut???
Det kan ju va fel också, nu menar ja inte min teori då självklart, utan förhållandet.. skulle det va så blir det ju automatiskt lite svårare att anstränga sig, ta för sig, ge…mm..
Är ju egentligen samma sak med jobb, det är ju som sagt sällan man försover sig i början, men visst kommer det förr eller senare!
(som vanligt hel nöjd med mina liknelser)
Känner att ja helt tappat den där så kallade ”röda tråden” nu, shit så rörigt det blev, men skit samma.
Poängen va nog nånstans att lägg ner om du inte orkar bry dig, om inte annat för din egen skull, Och om du bryr dig, gör nått åt saken då, ansträng dig lite!
Det tänker iaf jag göra.. för jag vet nämligen att det finns mer, och det tänker jag ta!